Livslinjer

At begribe verden
Bertill Nordahls blog

Kapitel 23

Vi ser en inspirerende, interessant og spændende norsk tv-serie – Kampen for tilværelsen, som jeg fandt på HBO Nordic: Vi følger en ung polsk mand på 28 år, som skal finde sin biologiske far i Oslo. Vi følger mandens møde med den veluddannede norske middelklasse, og møderne med de mennesker, som han træffer på sin vej, bliver til et puslespil af historier, ligesom de historier, som opstår som sidefortællinger, hvor vi får indblik i middelklassefamiliernes indbyrdes relationer. Endelig er der mødet mellem det fattige Polen og det stenrige Norge. Da jeg begyndte at holde foredrag i Norge – primært i Oslo og omegn, fik jeg et chok over, hvor dyrt alting var. Ligesom det var iøjnefaldende, hvor velklædt nordmændene var i forhold til danskere og svenskere. Norge var dengang – og er det sikkert stadig, et land, som velstandsmæssigt ligger flere niveauer over Danmark og Sverige.

 

Serien går tæt på forældre og børn, og endnu en gang slås jeg af, hvor akavet og kejtet relationen er mellem forældre og børn, når den skildres i skandinaviske serier. Men nordmændene tager stikket: Jeg har aldrig set så kuldslåede relationer i de ægteskaber og familier, som vi præsenteres for. Hvorfor er det blevet sådan i de nordiske samfund, som er blandt de rigeste i verden? Hvorfor er forældre og børn næsten fjender og modstandere, når børnene når puberteten? Det er direkte deprimerende, og serierne skildrer selvfølgelig relationen på denne måde, fordi den spejler virkeligheden. Endnu en gang får jeg bekræftet, at alt afhænger af de karakterer, vi præsenteres for. Hvis de ikke er interessante og vedkommende, kan plottet være nok så godt, uden at det betyder noget. Det bedste er selvfølgelig, hvis karakterer og plot smelter sammen til en højere enhed. Men det afgørende er karaktererne, ikke plottet, som mange fejlagtigt tror. Jeg har egentlig aldrig tænkt over det, selv om det er min levevej, men det må forholde sig på samme måde med romaner. Når man skriver en roman, er man ofte mest fokuseret på plottet, frem for karaktererne. Det er i hvert fald min egen erfaring. Men mon ikke også, at karaktererne og deres indbyrdes relationer, er det vigtigste, når det gælder romaner?

Vi puster ud oven på CSI Las Vegas, hvad nu? Hvad skal vi nu se, når vi spiser frokost? Valget er faldet på Henning Mankells Wallander Collector´s box, som består af 32 film med Krister Henriksson i hovedrollen som Kurt Walander. Vi har kun set en af filmene før, og disse 32 film vil – i bider af 45 minutter, række frem til slutningen af februar, hvor vi skal til Danmark. Vi afsluttede Orange is the new black i Smidstrup Strand, og det er en af de beste serier, vi har set længe. Vi er træt af kriminal og spændingsserier, hvor det altid handler om ”Hvem gjorde det?” Vi er interesseret i serier, hvor vi får fortal en historie om de mennesker, vi følger. Fængselsserien Orange is the new black er et patchwortæppe af historier, som væver sig ind i hinanden og giver mening. Alle mennesker indeholder en spændende historie, og det er disse historier, vi vil høre og se. Ikke ligegyldige mord, som de fleste serier er fulde af.

Opbrudstid: Hvor er Danmark på vej hen? Sverige? Europa? Den Vestlige verden? Mellemøsten? Afrika? Verden, i det hele taget.

Jeg læser Modne mænd – samtaler om livets patina, af Bo Østlund, hvor 24 mænd fortæller om livet efter de 60. Det er en god, spændende og interessant bog, men der er meget stor kvalitetsforskel mellem de enkelte interviews. Nogle mænd er direkte og ærlige, mens andre gemmer sig bag klicheer og ligegyldige almindeligheder.

Keith Jarrett klaverdage: Bremen og Lausanne koncerterne fra 1973, Sunbear koncerterne fra Japan i 1996 og A multitude of angels koncerterne fra Italien 1979.

Jeg skriver hver dag på den nye svenske bog, som skal sælges i galeriet, når det åbner til foråret; her er en af de nye tekster, som jeg kalder for Svenskheten:

Vad är svenskhet? Jag pratar inte om den svenska matkulturen, konst och kultur, men den svenska mentaliteten. Den svenska psykologi. Hur man som svensk relaterar till tillvaron. Den svenska infallsvinkel. Vad jag kallar svenskheten.Det är svårt att säga. Det är svårt att definiera. Bortsett från detta, att det är något, som är typiskt svenskt. Vi säger ofta till varandra: Det är typiskt svenskt. Det är typiskt svenska att göra så. Det är typiskt svenskt att tänka så. Det är typiskt svenskt att agera så.

Även, om vi har haft vår bas här i 11 år, är vi fortfarande främlingar. Vi är utlänningar. Det innebär, att vi har en fot i vår egen danska kultur, men vi har också en fot i den svenska kulturen. Vi är lika informerade om svensk politik, konst och kultur, som vi är väl informerade om dansk politik, konst och kultur. På detta sätt är vi två-kulturella. På detta sätt har vi en dubbelseende av Sverige, svenskarna och svenskheten.

När vi är i Danmark, bor vi i ett radhus nära Öresund, där vi bor i en gemenskap med sju andra. En av de andra invånarna är svenska. Han är 74 år gammal, och har bott i Danmark under 4 år. När jag frågar honom, om det finns en skillnad mellan att bo i Sverige och Danmark, säger han:

Det finns en stor skillnad mellan att leva i de två länderna. Men jag kan inte ge ett definitivt svar på, vad skillnaderna är. Skillnaderna består av hundratals små och stora saker, som är mycket olika. Därför kan jag inte exakt säga, vad som är skillnaden. Förutom, att det är två mycket olika länder att leva i. Liksom danskar och svenskar är mycket olika. Också här kan jag inte exakt säga, vad dessa skillnader är. Bortsett från, att de finns. Att de är där.

Jag har föreläst över hela Sverige, från söder till norr, från öst till väst, och jag kände mig omedelbart hemma i Sverige. Jag brukar säga, att Sverige är det sista landet i världen, som tar demokratin på allvar. Jag gillade Sverige direkt. Jag gillade omedelbart den svenska allvar. Svenskarna är inte rädd för att vara allvorliga och högtidliga. Det gillar jag virkeligen. Till skillnad från danskarna, som har svårt att vara allvorliga och högtidliga, och därför använder ironi och sarkasm.

Men först och främst känner jag, att Sverige är ett mycket stort land. Sverige är 10 gånger större än Danmark. Detta innebär, att det finns en känsla av rymd i Sverige. Det kännas, att det finns tillräckligt med utrymme. Att det är högt i tak. Att man kan andas. Att man kan vara sig själv.

Om man vill uppleva vad svenskhed är, ska man gå till Ikea och fika. Det är en intressant upplevelse, eftersom man får en bild av vad svenskheten är i sitt innersta kärna: Det finns inga högljudda människor i cafeterian på Ikea. Alla talar mjukt. Även barnen. Man ser inga föräldrar som skäller sina barn. Allt sker lugnt och organiserat. Det finns ingen typ av kaos. Stämningen är vänlig, men effektivt. Allt har sin plats, som alla vet sin plats.

Jag frågar Lene, min fru: Vad är svenskhet? Vad är typiskt för svenskarna? Hon svarar snabbt: Rättfärdighet och korrekthet är mycket viktigt för svenskarna. Rättvisa - att det är korrekt. Om det inte är rättvisande, känner en svensk sig förolämpad. Det är därför, att det finns en kränktkultur i Sverige. Det har vi inte i Danmark, men i Sverige är kränktkulturen mycket utbredd.

Ett exempel på rättvisa: För några år sedan hade vi besök av SVT Småland. Efteråt berättade reportern, att de varje morgon hade en utvärdering av gårdagens nyheter på redaktionen, där man företog en exakt beräkning, om nyheterna representerade den procentsats, som kvinnor, män och nysven-skere representerade i samhället. Om de inte gjorde det, var det ett problem, berättade han.

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en mycket viktig och central punkt i svenskheten. Det är politiskt korrekt för både kvinnor och män att uttala, att de är feminister. Det är intressant, att män säger, att de är feminister, för en man kan inte vara feminist. Precis, som en kvinna inte kan vara maskulinist. Det är ett meningslöst uttalande, eftersom både män och kvinnor innehåller det feminina och det maskulina. Om man säger, att man är feminist, säger man därför i psykologisk betydelse, att man är en halv människa, vilket är absurt. Det är en tom fras, som låter bra, men inte gir mening, om man analyserar den. I det politiskt korrekta Sverige är jämställdhet mest en fråga om kvinnors rättigheter. För en dansk man är det störande att se, hur den svenska man ofta främställas som en, där kränker kvinnor. Ja, en välkänd kvinnlig politiker sade i en debattprogram, att män är "djur”.

Ordet "lagom", är förmodligen den mest svenska ord, som finns. Liksom det danska ordet "hygge", är det mycket svårt att översätta och definiera, eftersom det har så många betydelser. Det närmaste man kan en definition är nog, att det ska vara bekvämt: Det bör inte vara för mycket, men det bör inte heller vara för lite. Men – lagom.

På det sättet kan man säga, at det svenska samhället är en lagomsamhälle, där människor söker ständigt efter den gyllene medelvägen. Man söker konsensus, som inte hamnar i någon extrema poler. Det är en kultur, där man har stort behov av kontroll: När man använder ett betalningskort, säger displayen: ”Kontroll pågår”.

Det är kännetecknande för svenskheten, att den har en tvetydig förhållande till individet: På ena sidan, är det mycket viktigt, att man respekterar individens rättigheter: Att man kan vara sig själva. På andra sidan, sätter man i Sverige stor vikt vid gruppen. Vid teamet. I Danmark är det vanligt, att en individ i en grupp kan vara dominerande, men i ett svenskt grupp – ett team, är det dåligt beteende, om man inte lyssnar på de andra i gruppen och gör de nödvändiga kompromisserna. Om man är osams, fortsättar man att diskutera till alla är överens.

Sverige och svenskarna och därmed svenskheten har en strukturell inställning till tillvaron. Naturligtvis diskuterar man i Sverige, men svenskarna är mycket bra på att skapa förändringar i samhället genom strukturella ändringar. Det är en av de starkaste egenskaper i svenskheten. Att handling skapar förändring: Du gör det, jag gör det, vi gör det. På detta sätt ändras jag själv och min omgivning och i slutändan samhället. Det är mycket svenskt.

Svenskheten har ett problem med politisk korrekthet. Det är mycket viktigt för svenskheten att vara politiskt korrekt. På ett nästan scoutliknande sätt. Svenskheten är bra att peka finger åt andra. Men den är inte bra att reflektera över sig själv. De är inte bra på att se sina egna svarte sidor.

Till exempel är det otroligt att Sverige, som stoltserar med att vara ett neutralt land, har sin egen vapenindustri. Sverige är idag världens åttonde mest vapenproducerande land, som säljer vapen till länder i krig. Kan man dra slutsatsen, att det finns något slags hyckleri i svenskheten, där det är svårt att bemöta, vad man faktiskt gör, och inte vad som är politisk korrekt?

Ett annat exempel på det hyckleri, som finns i svenskheten, eftersom den har svårt att acceptera sine skuggasidor: Sverige är, så vitt jag är orienterat, det enda landet i Europa som är självförsörjande på marijuana. Svenskarna odlar så mycket marijuana privat, att man inte behöver "importera" någonting. På samma tid som de flesta svenskar i allmänhet anser, att det inte är hälsosamt och klokt att röka marijuana.

Som främling, är den största utmaningen vid svenskheten att förstå och inse, att den är mycket tvetydig: Man säger ofta något, och gör något annat. Man har en officiell ställning, medan något annat händer under ytan. Det finns ofta en dubbel kod, som det kan vara svårt att förstå, när man är utlänning. Läran är, att man inte alltid ska ta en svensk på ordet. Eftersom svenskheten ofta är tvetydig, dubbelbunden och oklar. Även för en svensk, kan det vara svårt att navigera i det, tror jag. Kanske är poängen, att man som svensk inte alltid måste bära scoutuniform.

Tilbage til oversigten